Sitter i skolan.
Jag har så tråkigt, sitter i skolan och gör typ ingenting. Vi håller på med tema-arbete, men det händer inte så mycket. Ikväll ska jag till pappa och Helena. Jag och Helena ska baka i helgen, så det blir mys =)
Men jag funderar på att ge mig själv råd att åka upp till sthlm nästa helg, för jag är trött på att bara vara hemma, fast det beror på, för vi kanske flyttar till den nya lägenheten då.
Jag är hungrig på kladdkaka =)
surprise… or not?
Jag har något att tala om: Jag har flyttat hem till mamma igen. Ja, efter det här med mitt knä blev det bara för mycket och vi bestämde att jag gör bättre i att bo hemma ett tag till. Det var ett fruktansvärt jobbigt beslut, och jag har haft sådan ångest att jag inte har kunnat andas, och till och från har jag det fortfarande. Hur vet man om man gör rätt när allting känns fel och man känner sig som ett enda stort misslyckande? Jag är trött på det här.
Operation.
I fredags fick mamma nog, hon ringde till akuten och sa att nu kommer jag in med min dotter och jag tänker inte lämna fören vi har fått en besked på vad det kan tänkas vara och hur vi ska få reda på det och när det kommer bli bra igen. Efter undersökningar och röntgen blev jag inlagd och skulle opereras. Gissa om jag blev nervös! I alla fall, där låg jag och väntade, väntade och väntade, ja med dropp och fastande mage, morfin i form av ketogan hade jag fått också, men sen vid halv elva blev vi hemskickade och blev tillsagda att ringa imorgon (läs på lördag) igen. Jag fick tillslut komma in till sjukhuset igår eftermiddag igen, och var tillsagd att operation förmodligen skulle ske vid fem, dock så kom en massa mer akuta saker emellan så mitt knä fick vänta. Vid halv elva blev jag i varje fall opererad igår, jag var fruktansvärt rädd, men det gick bra. När dem skulle öppna upp till titthål så sprutade det ut ledvätska, men det var också allt som var fel, så om några dagar kommer jag kunna börja träna upp det igen. Så lyckligtvis var det inte så farligt! Men nu ska jag få en blodförtunnande spruta i magen en gång om dagen i fem dagar, det tycker jag inte om.
Fyfan.
Jag håller på att få panik. Smärtan försvinner inte. Nu har det här pågått i två veckor. Två hela jävla veckor och jag är trött på det. Jag orkar inte mer. Imorgonkväll kommer mamma äntligen hem igen, jag kan ju inte ta hand om mig själv. Det är ju liksom inte bara benet som är odugligt, när man håller kryckor i händerna kan man ju inte använda dem heller. Jag når inte grejer som står högt upp, det är svårt att plocka upp saker som jag tappar. Fy fan. Jag blir galen. Jag kan inte bara sitta still längre, men att stå för länge gör att mitt underben svullnar upp. Jippie.
Oron som gnager.
Häromdagen fick jag reda på något som gjorde oerhört upprörd. En av mina barndomsvänner har anorexia. Jag och denna person har inte pratat på många år, inte för att vi blev osams eller något, men tiden ändrades och vi växte ifrån varandra. Men när jag fick höra detta kändes det som om någon stack en kniv i hjärtat på mig, hur denna vackra flicka har dragit på sig något som långsamt förstört hennes själ, och drar henne längre och längre ner i avgrunden. Ja, det gjorde ont. Jag har ju inte sett henne personligen, i hennes sjukdom, men tydligen så är hon så avmagrad att även folk som aldrig riktigt känt henne ryggar tillbaka och skräms av hennes avmagring, och hon har fått träningsförbud av sina tränare. Har det gått så långt, så är det allvarligt. Jag mår illa av detta, och önskar att jag kunde göra något, men jag sitter här och kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Även när vi gick på samma skola under högstadietiden pratade vi aldrig, hur skulle jag nu då kunna komma in i hennes liv och säga att ”JAG BRYR MIG!”? Det gör ont i min själ att få höra detta, jag vill inte att denna underbara flicka ska tyna bort till ingentinget.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Det känns som om någon hugger en kniv in i mitt knä varannan sekund just nu, och nu ska ni få veta något inte så roligt. Jag slutade med dem starkaste tabletterna tidigare eftersom jag blev så dålig i magen av dem. Att proppa sig full med piller är inte så roligt för kroppen. Ja, och sen tog mina ibumetin slut i fredags, så jag har behövt lite på alvedonen, men nu har jag fått ta till den starka igen, eftersom jag inte kan hantera den här smärtan. Ja, jag är fylld med självömkan, och jag tänker inte ens be om ursäkt för det.
take me in your arms tonight.
Jag skriver mer än vad folk orkar läsa. Men som jag skrivit i tidigare inlägg, jag har ingen som jag kan prata om sånt här allmänt och ändå viktigt med. Mhm. Jag vet att några av er sa att jag kan ringa er, men kanske är det även så att jag inte vågar ringa och prata om sånt här, för att jag är rädd för att ni inte ska förstå att hur jobbigt en del saker är för mig. Vardagliga saker kan vara svåra att hantera.
Jag känner mig ensam, som vanligt, jag saknar den närhet som inte många kan ge mig. Jag vet vems närhet jag vill ha, det vet ni också. Jag kan dock inte förmå mig att fråga, denna person, om han vill samma sak. Jag vet att jag inte vågar för att rädslan av ett nej finns där och gnager. Sen är det även så att jag vet inte hur man lägger orden rätt i munnen och häver ur sig en sådan sak.
Så här sitter jag, i min ensamhet, och skriver återigen på min blogg, och jag tror att många som läser inte orkar läsa allt jag häver ur mig i alla fall.
This is what I wanted you to know.
Jag har ofta långa disskutioner med mig själv, jag vet inte om jag kommer fram till något särskilt många gånger, men ni vet kanske hur det är. Man är nervös för att prata med nån, eller man är arg för att när man pratade med en viss person så fick man inte fram allt man ville säga, ja då går man där efteråt och talar med sig själv istället, på något vis. Ja, men jag gör det nästan hela tiden, jag tror inte jag har tillräckligt med folk att dela mina tankar med, så jag får liksom ge dem till mig själv på nytt.
Jag tänker en hel del, på saker som inte riktigt är tillåtna till att lämna mina läppar, ofärdiga tankar. Ni kanske vet hur det är när man försöker komma fram till ett beslut, och ångesten kryper inom en, man vet inte vad man ska ta sig till, och ofta går det inte ens att be om råd. Sådana beslut bubblar inom mig.
Jag är en sådan människa som jag själv inte tål, jag är osäker och måste hävda mig hela tiden. Samtidigt så är jag på samma gång ofta mycket säker på min sak, ja, det går inte riktigt ihop. Jag blir nervös runt folk, även om jag känt dem länge, just för att jag vill inte vara ivägen, vill inte säga fel, vill inte vara den som man skrattar åt. Jag har aldrig stannat tillräckligt länge med någon för att känna mig helt trygg i dess sällskap. Jag är en flyktfågel.
”I’m a little bit tired of fearing that I’ll be the bad fruit nobody buys.”
Ja, jag är trött nu, och egentligen vet jag halvt om halvt vad jag vill. Nu är det ju bara det, att jag har lite svårt för att se det ske.
Dessutom har jag förstått att jag själv ofta varit den felande länken, utan att själv förstå det.
Thoughts.
I don’t know what to say. I think I’m loosing you. The person you use to be is still there, although, you’ve started to cover her up. I know I’ve changed, but do you know that you have too? What you say and how you act are completly different, and I don’t know what to believe. You cry for attention, but what you get is never right. I don’t know how to please you, will you ever be pleased. I don’t know how to talk to you anymore, I’m scared that the words that passes my lips will be taken the wrong way. I don’t want that. I just want to know what you want, because what I thought you wanted, obviously wasn’t the right thing, cause when got it, you didn’t want it. I’ve got my own problems too, and that doesn’t mean I don’t want to listen to yours, it just means I need you to listen to mine as well. You see, our friendship must go both ways, and I’m afriad, that at the moment it’s not. I hope things will get better soon, I really do.
frustration.
Jag har ju skadat mitt knä, och hoppar runt på kryckor. Jag proppar i mig tre olika smärtstillande preparat = 13 tabletter om dagen. Jag har ändå ont trots det, och läkaren ville att vi skulle avvakta tills 10-14 dagar innan de undersökte igen eftersom jag var i så mycket smärta att undersökning inte var möjlig (men vafan, ge mig nåt så att det inte gör ont och undersök då). De tror i alla fall att det är antingen menisk eller ledband, och vet att det inte är några skelettskador. Det har gått en vecka, och ingen förbättring har skett. Mm. Det är inte särskilt roligt det här, doktorn sa att det kan ta en till två månader innan det är bra, dock behöver det inte vara bra då, utan det kan krävas operation. Alla ni som känner mig vet att jag inte riktigt är pigg på denna idén, då en utav mina största rädslor här i livet är just operationer. Det kan dock hända att det går fortare än så också, men som sagt, ännu har jag inte sett någon förbättring.
Jag dansar normalt sätt sex gånger i veckan, tränar styrka nästan varje dag, och har en idrottslektion i veckan. Nu kan jag inte träna och jag håller på att bli galen. Jag avskyr det här. Jag kan inte gå någonstans, kan inte övningsköra, inte dansa, jobba eller göra massor av andra saker som man ser som självklara.
Föresten, tack ni i Sthlm. Jag hade en bra helg, och jag är glad över att ni bjuder med mig, och jag ber om ursäkt om jag var jobbig och grinig, men smärtan tär verkligen på mig.
