And it’s not fair at all.

I måndags hamnade jag i en situation som var oerhört svår att hantera. Jag och mamma var i Landsbro och hälsade på en familjevän som har cancer. Det var första gången jag träffat denne person sen jag var utomlands, och innan jag åkte så var han inte sjuk. Nu såg han verkligen sjuk ut, och det berodde delvis på att han precis hade haft en omgång cellgifter, men det som var värst var inte att han var utan hår, svullen och sängliggande, utan det värsta var att man verkligen såg det i ögonen, hur trött han var. Igår skulle han och kolla om tumören hade minskat, och på torsdag ska de få veta om så är fallet. Om inte, så blir det ingen trevlig jul för den familjen i år, för att om tumören inte har minskat så är det lika med att han inte kommer ha särskilt mycket tid kvar att leva.

Mamma hade ju cancer, men hon såg aldrig så där sjuk ut, och var heller aldrig så sjuk. Mamma behövde bara operationer och strålning, men inga cellgifter. Hon blev aldrig sängliggandes på det viset, hon förlorade inte håret. Det syntes inte så värst mycket på henne, utan det var mest att hon blev tröttare.

Morfar dog i cancer då jag var ett år, Mormor dog i cancer när jag var nio år. Och när jag i måndags fick se vår vän så fick jag så oerhört ont i magen. Han har tre barn. Så fort jag kom ut till bilen igen så strömmade tårarna ner för mina kinder, och det var så svårt att ta in. Jag skippade klättringen på kvällen, jag tappade på något vis suget.

I helgen ska vi hälsa på dem igen, har vi tänkt, och förhoppningsvis har han orken att sitta uppe en stund då.

Cancern tar så många människor som jag önskar skulle slippa det, och jag vet inte hur man ska kunna hantera det.

---