ensamheten tränger sig på.

Såhär är det, jag är ensam. Jag vet att jag har Elin, men lets face it, vi ses knappt. Jag valde att bo i Nässjö för att det skulle vara tillräckligt nära för mina vänner att komma och hälsa på då och då, men när jag kom hem till Sverige förstod jag snabbt att jag knappt har några. Av de människor som jag umgicks med innan jag åkte iväg som utbytesstudent är det bara några som jag träffat sen jag kom hem. Elin är den enda som kommit och hälsat på. Snart bor ju hon i Nässjö hon med, och då kommer vi väl förhoppningsvis se mer av varandra.

I skolan finns det ju folk jag pratar med, ytliga vänner, men ingen som jag vet undrar var jag är eller hur det är med mig om jag inte är där. Det här tär verkligen på mig, och jag vet att man inte kan förvänta sig att man ska ha någon vän på en gång, men det gör det inte mindre jobbigt att vara ensam.

Sen har jag ju er uppe i Stockholm också, och visst känner jag mig välkommen varje gång jag kommer upp, men ni är Fredriks vänner egentligen. Det är svårt att känna sig som en av er när jag bara är uppe varannan månad och även åldersskillnaden gör det svårt ibland. Och ja, jag känner mig ofta dum i huvudet och mycket sämre än er.

Det finns såklart fler folk som jag älskar och som säkert finns där för mig. Men grejen är den att jag är lika ensam ändå, för jag har ingen nära mig.

Jag tycker verkligen att det här är jobbigt, och jag vet inte hur jag ska få det till det bättre. Ibland ångrar jag att jag åkte iväg som utbytesstudent, även om det var underbart, men annars hade jag gått i tvåan nu, och slutet hade inte verkat så långt borta.

Jag känner mig så känslomässigt instabil just nu, jag vet inte hur jag ska hantera mig själv.

---